Ett smakprov:

Vad gör jag då? Det bästa med lördagar är att jag kan somna om när klockan ringer. Imorse trodde jag att det var fredag. Så vid halv åtta vaknade jag med ett ryck, tänkte oj då nu har jag försovit mig. När jag kollade på tidningarna i hallen så stod det Lördag 30 juli. Wow, så skönt. Jag gick direkt tillbaka till sängen och lade mig igen.

Om två veckor börjar min semester, det ska bli så skönt. För första gången på några år ska jag inte åka till New Jersey på semestern, det känns blandat. Trist att inte få träffa mina underbara brorsdöttar men lite skönt att slippa resan och tidsskillnaden. I år blir det för första gången på några år fyra fem dagar i Otterbäcken. Sedan ska jag bila via Arvika upp till Beitostölen och vandra lite vid Besseggen. Ska bli skoj att få se Jotunheimen. Alla tummar som finns hålls för vädret!! Från Beitostölen åker vi vidare till Hamra. Där jag ska tillbringa en vecka. Det är en av årets bästa veckor.


Annars så mår jag fortfarande dåligt av det som hände i Norge förra fredagen. När man läser om hur oberörd monstret verkar vara, och att han hade ställt frågan till poliserna om hur många han dödat, hur pressen reagerar och om det är mycket utländsk press i Oslo.

Ja, då vill jag bara spy och vakna upp från en mardröm. När, varför och hur kunde det gå så snett för monstret?

Idag tänker jag på hur vi ska förhindra sådant här i framtiden. Med tanke på alla skolskjutningar i USA, Tyskland, Finland och nu det som hände i Norge så tror jag att vi vuxna måste börja tänka på våra skolbarns säkerhet på allvar. Ska det behöva gå så långt att poliser och/eller vakter ska behöva visitera eleverna när de kommer till skolan?
Det är en för hemsk tanke!

Nej, istället ska jag nu börja rensa i lägenheten, sortera bland skivor, böcker och tidningar. Jag kan säga att det behövs!!

Sedan i fredagskväll har ingenting varit sig riktigt likt. Ändå sedan barnsben, då mina föräldrar tog med mig och mina syskon till Norge en sommar har Norge haft en särskild plats i mitt hjärta. Under den resan föll jag för naturen, det vackra sjungande språket och gästfriheten. Det enda som jag inte gillar är: Norges matkultur. Kärleken blev starkare under det vackra Vinter-OS som arrangerades I Lillehammer 1994. Det blev ju inte sämre av att vi vann OS-guldet i Ishockey. Jag glömmer aldrig Foppas straff:

Fredagens massaker och terrorbomb har märkt mig, jag känner att jag är chockad. Jag försöker leva som normalt. Men jag upptäcker att jag hela tiden surfar in på VG.no, Aftenposten.no och Nrk.no. Det har fått mmig att börja fundera på vad som är friskt och vad som är sjukt? Hur går man vidare? 
 
I lördagskväll upptäckte jag under en promenad mellan S:t Eriksplan och Karlbergs station att jag är inte ensam. Jag gick på Rörstrandsgatan, en gata som är lite av en pubgata med många utserveringar. Där var stämningen väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördagskväll. Det var tyst, värdigt och en tryckt stämning. Om jag inte hade vetat vad som hänt så hade jag där och då på min promenad ändå förstått att något tragiskt och hemskt skett.
Det gick att ta på stämningen...

Om det känns så här i Stockholm? Hur ska det då vara i Oslo? Jag kan bara föreställa mig hur den mamman och pappan känner sig som sett sin älskade son eller dotter blivit kallblodigt mördad. Något som de också ska leva med resten av sina liv. Jag tänker på alla syskon som förlorat en bror eller syster.

Till sist så kan jag inte låta bli att tänka på monstrets egen pappa och mamma och hans styvsyskon. Hur känner de sig idag? De ska inte bara leva med att deras son och bror är Nordens mest hatade man, de ska också leva med att de förlorat sitt eget hemland. För vem bryr sig om dem i denna stund? De måste ha det fruktansvärt!

Allra sist vill jag tända ett ljus för alla offer, alla anhöriga och hela Norges folk.

Vi är med er i denna stund, Norges sak är vår!

Precis på samma sätt som jag alltid kommer minnas ögonblicket när jag fick reda på terrordåden i NYC. Precis på samma sätt kommer jag alltid att minnas min tunnelbanefärd hem från Östermalmstorg i fredags vid 17-tiden. Det var en vacker och varm dag, en helt vanlig arbetsdag som slutade med en trevlig after-work på puben Bull and bear på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag och min trevliga kollega hade tagit en kall öl, ja bara en, och vi satt och tittade på folkvimmlet. Stockholm visade sin bästa sida, men vi bröt upp tidigt.

I tunnelbanan hem satt jag och slötittade på Aftonbladets nyheter i mobilen, då såg jag den svarta rubriken. "Jättebomb har exploderat i Oslos regeringskvarter kl 15:22".

Nu sitter jag på tisdagskvällen och undrar hur en man med uppsåt kan planera och faktiskt genomföra en sådan här handling? (Jag kommer inte att nämna hans namn här, det gör för ont.) Först alla planering, sedan utplaceringen av bomben och sedan klä ut sig till en polisman och åka ut till Utöja för där kallblodigt skjuta ner cirka sjuttio ungdomar. Bara tanken gör så ont.

Jag lider med mitt vackra grannland och det känns bra att veta att jag ska åka dit den nittonde augusti. Till Beitostölen.

Den här bilderna säger väldigt mycket om hur världen reagerat: en reaktion som faktiskt ger värme och hopp i allt elände:










Visst är det stämningsfulla bilder.

Det börjar bli dags att släppa nyheten nu, vem kommer inviga konserterna på nya Swedbank Arena i Solna?

Bruce Springsteen?
U2?
Madonna?
En kväll med ABBA's musik?
En kväll med Per Gessle och hans vänner? Per Gessle samlar sina musikaliska vänner och bjuder på smakprov från 33 år på popscenen. (Tror jag själv på!!)
En kväll med Håkan Hellström och Lars Winnerbäck?
Paul McCartney?
Robbie Williams och Take That?
Lady Gaga
Coldplay?

Ja, vem tro ni?

Den magiska julikvällen på Ullevi. Kvällen då jag äntligen fick se Bruce och E Street band på Ullevi. Det var en fantastisk kväll. Här är en av höjdpunkterna:

Skönt att drömma sig tillbaks:

allt som behövs:

Roxette är ute på ett segertåg, snart kommer de till Göteborg och Slottskogsvallen: Enjoy:

I fredags spelade en av mina husgudar, John Mellencamp i Manchester. Här är ett smakprov:

Idag känns det lite så där, jag vet inte varför jag är lite ledsen. Men humöret är inte på topp.

För att bota det tänkte jag att det kanske är dags att börja skriva här i bloggen igen, inte bara posta bilder och videos. Det är ett bra sätt att skriva av sig tunga tankar. Det rensar hjärnan.

Jag kanske är på väg in i en tidig femtioårs kris. När jag var 25 och fantiserade om mitt liv som 48-åring... Ja, vad trodde jag då? Antar att jag som alla andra drömde om familj och barn. Men jag tror att jag alltid varit lite rädd för att bli riktigt vuxen och ta ansvar själv. Varför det är så har jag svårt att förklara.

Ikväll undrar jag vad är du rädd för egentligen. För jag tycker att det verkar underbart med barn, att fokusera på någon annans väl och ve och inte bara på sig själv. Det ger så mycket tillbaks. 

Det var länge sedan jag satte upp några personliga mål. Det är dags för det. 

A) Träna tre gånger i veckan.
B) Städa och rensa i garderoberna hemma.
C) Springa halvmaran.
D) Läsa en bok per fjorton dagar.
E) Installera routern hemma.
F) Skapa rutiner för attt komma i säng tidigare.
G) Försöka att data lite. Inte bara sitta här på Internet.
H) Se en konsert per månad.
J) Vara mer ödmjuk och inte ta allt så allvarligt.
K) Träna mig i att fotografera människor.

Sist ikväll lämnar jag er med ett Springsteen coverband:

Sol från morgon till den går ner! Nära krogen Piren är det också:)