I år fyller jag 45 år. När jag smakar på ordet, 45 år. Ja, då undrar jag, är jag verkligen 45 år?  Jag undrar hur gick det till? Vart tog åren vägen? Det är faktiskt svårt att fatta! För mentalt känner jag mig som en 25-30 åring. Ibland kan jag när jag träffar en tjej som är 26-27 år gammal fortfarande spontant tänka - Wooow, hon är i perfekt ålder för mig! Sedan tänker jag - skärp dig gubbe - du kan ju nästan vara hennes pappa. Tror du att hon vill vara tillsammans med en 45årig gubbe? Börjar jag bli gubbsjuk?

När jag jämför mitt eget liv med min fars, han  fyller i oktober 75 år i oktober, så kan jag känna lite av det som kallas mindesvärdeskomplex. För när Pappa fyllde 45 år var han gift,  han hade 3 barn som var 15,13 respektive 8 år gamla, han bodde i en villa i utanför Stockholm och han arbetade som direktör på en stor svensk bank. Då kan det hända att jag tänker - vad har du gjort med ditt liv? Jag kan undra vad jag väntar på. Dessa tankar kan göra mig lite ledsen och få mig att känna mig väldigt ensam. Jag förmodar att det är någon form av fyrtio års kris.

Jag har arbetat på min bank sedan 1997. I år blir det i elva år. Under dessa år har det hänt mycket på banken. I veckan var jag på en kick-off och där  tyckte jag att det var väldigt många unga människor. Jag undrade om det var banken som blivit yngre eller om det var jag som blivit äldre. Jag antar att det är en kombination. På kick-offen slog det mig att mina kollegor måste betrakta mig som en gammal och erfaren medarbetare. Att jag faktiskt är något av en gammal trotjänare på banken. Nu kommer det konstiga, och det är att jag själv inte alls ser på mig själv på det viset. För jag ser mig fortfarande som ung och grön, att jag fortfarande har mycket att lära. Är inte det konstigt? För intellektuellt inser jag ju att min självbild är fel. Kanske är det precis det här som kallas att bli gammal? Vad säger ni, är man gammal när man snart fyller 45 år? 

Livet går oerhört fort.