För några veckor sedan, i julas när jag firade jul tillsammans med Mormor och såg hur svag hon blivit. Ja, då, önskade jag nästan att hon fick dö och att hennes lidande skulle ta slut. Men nu, när det är nära slutet så känner jag mig i alla fall så sorgsen, så ledsen, det är så overkligt.

Jag är 44 år. Det är inte många min ålder som så länge haft sin mormor kvar i livet. Inte heller är det många som haft förmånen att ha en sådan krutgumma till mormor. Jag är stolt över henne. Hör här:

* Hon levde på en ö i vänern tills hon var dryga 80 år. Där fanns det inte rinnade vatten. Hon var tvungen att åka båt för att handla. Där tog hand om sin man som var sjuk. Där högg hon ved och fiskade ända tills hon sålde ön.

* När hon var över sjuttio år gammal så var hon och jag i Åre tillsammans, Hon åkte slalom, gick på afterskin och vi gick ut och dansade några kvällar. I liggvagnen från Stockholm så var det hon som låg överst i kupén.

* När hon var dryga 85 år gammal så flög hon över till New York för att delta i min brors bröllop. Jag minns fortfarande hur glad hon var då hon träffade gorillorna på Bronx Zoo. Det var en dröm för henne. 

* När hon var kring 70 så prövade hon på att windsurfa.

* Hon var nyfiken på det mesta. Jag har lärt mig mycket av henne.

Ja, mormor, här är ett stort tack för allt du gett mig. Vad hade jag, K och L varit utan dig? Det enda jag hoppas nu är att du inte lider för mycket och att du känner att vi är många som  tänker på dig. Tack!!!!