Det har gått några år sedan nu. Snart är det fyra år sedan.

Det hände på en parkering i Funäsdalen.  På dagen hade jag åkt en skidtur från Walles Fjällhotell i Bruksvallarna.  
 

På hemvägen stannade vi bara till för att handla på ICA i Funäsdalen. Jag hade fortfarande längdpjäxorna på.  Det hade varit kallt ett tag, jag trodde att det bara var lite nysnö på parkeringen, men det var blankis under. Jag halkade till, foten vred sig och direkt kände jag:

Jaha, nu gick något riktigt, riktigt fel!

Ja, alla som brutit något vet att det känns direkt att något i kroppen är väldigt fel.

Jag är rätt envis, och tänkte att här på parkeringen kan jag inte bli kvar. Dessutom tänkte jag att jag måste pröva att stödja på foten.Så jag reste mig och gick vingligt in på ICA. Där satte jag mig på en bänk. Där kom smärtan och jag svimnmade Efter någon halvtimme kom ambulansen och hämtade mig.  Sedan bar det av till Moras lasarett. Jag minns att jag lyssnade på SM-finalen i Hockey på vägen ner till Mora.

Så här efteråt, ser jag nästan positivt på den här olyckan. Varför då?

Jo, för jag lärde mig mycket om hur man skall  hantera en personlig motgång och hela tiden försöka se något positivt i allt elände. Ett exempel är att på natten innan jag opererades tyckte jag väldigt synd om mig själv. Och efter operationen hade jag väldigt ont av spikarna.  På morgonen, dagen efter min operation  fick jag sällskap i rummet av en man. Han hade i Sälen brutit benet på tre ställen.  

När doktorn gick ronden så beskrev han utförligt hur lång tid det skulle ta för mannen att bli bra. Bland annat skulle han få tillbringa tio veckor i sängen och opereras minst tre gånger. Ändå lät det som om det var tveksamt om han skulle bli helt återställd efter sitt benbrott.  

Efter att ha hört det så kändes mina egna fotbekymmer helt plötsligt väldigt, väldigt små.

Förresten jag minns än idag hans replik, när jag slog på TV:n i vårt rum. De sände längdåkning från Falun. Då gjorde han en kraftansträngning, reste sig så gott han kunde i sängen och bara skrek:

- Snälla, stäng av den där. Jag tål INTE att se snö längre!!  

Jag lärde mig mycket om mig själv av mina högra fot!!!