som man tänkt sig.


I söndags bar det iväg norrut - mot en av Sveriges trevligaste städer -  Mora. I år åkte vi via Sandviken och Falun upp till Mora. Det var en trevlig och vacker väg. Det var som om att åka mitt i ett julkort med snöandet och all snö på träden.  

Väl framme i Mora åkte vi direkt till en av Moras alla vallaservice-ställen för att lämna in våra skidor för smorning. Sedan gick vi direkt till det stora Mässtältet söder om målet. Där hämtade vi nummerlapparna och tittade lite i alla utställningsmonters. Därefter var det dags för Pastaladdning, men först gick vi förbi målet och insöp lite av atmosfären. Hmmmm, de som åkte denna snöiga söndag är hjältar i ordets riktiga bemärkelse. För det kom över en decimeter snö på några timmar.  Det var nästan inga spår!!  Nästa programpunkt var att åka ut till vårt boende. Det låg på vägen ut till Idre och Älvdalen. Där plockade vi ordning våra pinaler och kröp till sängs tidigt. Vi avslutade med att titta på Sportspegeln. Vad kul att Anders Södergren äntligen fick en medalj på ett stort mästerskap. Det är han verkligen värd!

Reveljen gick tidigt på måndagen. Redan kvart över fyra gick min mobil igång. Efter en enkel frukost, bestående av Musli och Yoghurt och en kopp the tog vi bilen till Strandens skola. Där bussen mot starten gick redan klockan fem. Vi kom fram till Starten strax efter klockan halv sju och strax efter klockan sju startade vi i ett lätt snöfall. Äntligen igång, så skönt. Det började bra - Kanske gick jag på för fort i slutet av startbacken. Mitt stora mål var att komma i mål på strax under nio timmar och för att lyckas med det hade jag satt upp ett tidschema. Fram till Smågan, Mångbodarna och till Risberg kändes det bra. Men I backarna upp mot Evertsberg insåg jag att jag låg efter tidsschemat. De tankarna gjorde mig lite stressad, trött och besviken. I backarna ner mot Lundbäcksbacken kändes det trots allt bra. Jag stod på ordentligt i nerförsbackarna. Sedan i Lundbäcksbacken upp mot Oxberg slog tröttheten till på allvar och fästet försvann. Jag intalade mig själv att till Oxberg ska du i alla fall. Där kan du dricka och äta och valla om skidorna. När jag efter omvallningen skulle sätta på mig skidorna, slog jag först bort lite is från bindningen. Då gick den sönder!! Så det var bara att bryta. 

År 2003 åkte jag på 9 timmar och tretton minuter. Då tog det 6 timmar, 15  minuter och 59 sekunder till Oxberg. Igår bröt jag på samma ställe efter 6 timmar, 18 minuter och 58 sekunder. År 2004 när jag åkte på 9 timmar och 23 minuter, ja då var jag i där efter 6 timmar , 16 minuter och 29 sekunder. Är det inte konstigt att jag efter 61,7 km åkte nästan exakt lika fort?? Eller lika långsamt??

Som sagt det blir inte alltid som man tänkt sig. Men jag lärde mig mycket av gårdagens lillla debacle!!  Men redan nu kan jag lova att jag kommer försöka igen i februari nästa år!  Mina närmaste tre träningsmål är:

* Närmast, att springa Stockholm Marathon under 4,40 den 30 maj.
* Att bestiga Helags i sommar.
* Att åka mitt femte Öppet spår den första Mars nästa år. Då skall jag klara mitt mål att klara det på under nio timmar!!     

Jag är otroligt revansch-sugen.