Idag är det ett år sedan jag vaknade på East End Avenue, tog hissen ner till första avenyn och vinkade in en taxi. Sedan bar det iväg till Upper west och hotellet där bussen mot starten gick.

Jag minns den overkliga känslan. Kvällen innan hade jag tillbringat på Barnes and Nobles och på en pastaresturang. Det var svårt att somna. Under de sista km mot starten - Verrazono Bridge - gjorde sig blåsan påmind. För det gäller att dricka mycket innan ett maratonlopp. Jag minns hur jag satt och håll mig och tänkte att snart händer det en olycka. DÅ såg jag toaletten längst bak i bussen, puuh.

Det var en fantastisk atmosfär i startområdet. Där var människor från alla länder. Alla var förväntansfulla och nervösa.

Att springa över bron till tonerna av New York, New York, ja, det är ett minne för livet. Att springa genom Brooklyn är också ett minne för livet. Alla människor och alla rockbanden. Jag minns känslan efter två mil, då jag tänkte att det här är ju fantastiskt och så lätt det går. DÅ kom tröttheten. Och jag har inga ljusa minnen av Manhattan, Bronx och Manhattan. Jag var trött och hade ont!!

Men jag minns känslan att springa på Central Park South, ha Time Warner i fonden och se brosans familj ropa heja heja Janne. Det gav mig nya krafter!!

Tiden blev rätt dålig - 5 timmar, 11 minuter - men jag är stolt över att jag faktiskt kom i mål!! Ikväll ska jag ha marathonmiddag här hemma, tack Eurosport!!

Och nästa år ska jag försöka igen!!! 

Upploppet - kolla skylten;-)