För två år sedan när jag gick i mål på Stockholms stadion efter mitt första marathon. Ja då lovade jag mig själv. Det här var första och sista gången. Likadant tänkte jag efter mitt första öppna spår - vasaloppet. OCH JA, direkt efter loppet i söndags tänkte jag samma sak igen. Men knappt en vecka senare har jag faktiskt preliminäranmält mig till nästa års Stockholm Marathon. Det går den 30 maj. Ett steg i förberedelserna är att åka Öppet spår mellan Sälen och Mora den 23 februari.  

Varför vill jag plåga min kropp så?? Varför vill jag lida? ? Är jag galen?? Någon som kan förklara??