Visst är det lite konstigt. Jag är snart 45 år gammal, är faktiskt inne på min fyrtiofjärde November. På något sätt borde man ju vid det här laget vant sig vid novembermörkret och det gråa trista vädret. Men Inte jag inte, det känns som om jag tycker att det bara är jobbigare och jobbigare för varje år som går. Jag längtar efter sommar och värme, men samtidigt efter en vacker gnistrande vinterdag med blå himmel och vit snö. Att få kosta sig ut för en nypistad backe eller i ett nypreparerat längdspår. Så visst har jag tvetydiga känslor inför november.

För precis en vecka sig så befann jag mig på First Avenue I New York, knäna hade precis börjat säga  - Vad fan håller du på med? Då trodde jag inte att jag skulle lyckas ta mig i mål. Men det gjorde jag, och oj vad stolt jag är över min medalj!!

Sov gott!!