Det är något som jag fått anledning att fundera en hel del över den gångna veckan. För det är klart att det inte var roligt att inte lyckats ta sig i mål i Vasaloppets öppna spår. Jag tyckte trots allt att mina förberedelser varit rätt bra. Jag hade sedan nyår fått cirka 21 mil på skidor och säkert 7-8 mil jogging. Stakåkningen - som är oerhört viktig - just i Vasaloppet  - sitter bättre och bättre. Sämre kändes det att jag sovit oroligt de sista veckorna före loppet och det gjorde att min mentala hälsa kanske inte var den optimala i söndags. Fram till strax efter Mångsbodarna kändes det bra - men sedan började jag åka och fundera på går det inte sakta, är du inte trött? Oj vad långt det är kvar. Har du inte ont någonstans? Då blev åkningen spänd och orytmisk och självklart kommer tröttheten mycket snabbare. Det första jag gjorde med min lön onsdags var att köpa mig en startplats i nästa års Öppna spår. Ni må tro att jag är revanschsugen!

Idag går annars startskottet för förberedelserna inför min nästa stora utmaning - Stockholm Marathon den 30 maj! Det är 91 dagar kvar idag och jag har satt upp ett veckomål på att träna tre-fyra dagar i veckan. Dessutom ska jag följa upp och planera träningen varje söndag! Målet är att springa cirka 20-30 km i veckan och ha 30 mil i kroppen när jag står på Lidingövägen den sista maj!

Det ska bli kul!!