Precis på samma sätt som jag alltid kommer minnas ögonblicket när jag fick reda på terrordåden i NYC. Precis på samma sätt kommer jag alltid att minnas min tunnelbanefärd hem från Östermalmstorg i fredags vid 17-tiden. Det var en vacker och varm dag, en helt vanlig arbetsdag som slutade med en trevlig after-work på puben Bull and bear på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag och min trevliga kollega hade tagit en kall öl, ja bara en, och vi satt och tittade på folkvimmlet. Stockholm visade sin bästa sida, men vi bröt upp tidigt.

I tunnelbanan hem satt jag och slötittade på Aftonbladets nyheter i mobilen, då såg jag den svarta rubriken. "Jättebomb har exploderat i Oslos regeringskvarter kl 15:22".

Nu sitter jag på tisdagskvällen och undrar hur en man med uppsåt kan planera och faktiskt genomföra en sådan här handling? (Jag kommer inte att nämna hans namn här, det gör för ont.) Först alla planering, sedan utplaceringen av bomben och sedan klä ut sig till en polisman och åka ut till Utöja för där kallblodigt skjuta ner cirka sjuttio ungdomar. Bara tanken gör så ont.

Jag lider med mitt vackra grannland och det känns bra att veta att jag ska åka dit den nittonde augusti. Till Beitostölen.

Den här bilderna säger väldigt mycket om hur världen reagerat: en reaktion som faktiskt ger värme och hopp i allt elände:










Visst är det stämningsfulla bilder.