Onsdagstankar;
Sedan i fredagskväll har ingenting varit sig riktigt likt. Ändå sedan barnsben, då mina föräldrar tog med mig och mina syskon till Norge en sommar har Norge haft en särskild plats i mitt hjärta. Under den resan föll jag för naturen, det vackra sjungande språket och gästfriheten. Det enda som jag inte gillar är: Norges matkultur. Kärleken blev starkare under det vackra Vinter-OS som arrangerades I Lillehammer 1994. Det blev ju inte sämre av att vi vann OS-guldet i Ishockey. Jag glömmer aldrig Foppas straff:
Fredagens massaker och terrorbomb har märkt mig, jag känner att jag är chockad. Jag försöker leva som normalt. Men jag upptäcker att jag hela tiden surfar in på VG.no, Aftenposten.no och Nrk.no. Det har fått mmig att börja fundera på vad som är friskt och vad som är sjukt? Hur går man vidare?
I lördagskväll upptäckte jag under en promenad mellan S:t Eriksplan och Karlbergs station att jag är inte ensam. Jag gick på Rörstrandsgatan, en gata som är lite av en pubgata med många utserveringar. Där var stämningen väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördagskväll. Det var tyst, värdigt och en tryckt stämning. Om jag inte hade vetat vad som hänt så hade jag där och då på min promenad ändå förstått att något tragiskt och hemskt skett.
Det gick att ta på stämningen...
Om det känns så här i Stockholm? Hur ska det då vara i Oslo? Jag kan bara föreställa mig hur den mamman och pappan känner sig som sett sin älskade son eller dotter blivit kallblodigt mördad. Något som de också ska leva med resten av sina liv. Jag tänker på alla syskon som förlorat en bror eller syster.
Till sist så kan jag inte låta bli att tänka på monstrets egen pappa och mamma och hans styvsyskon. Hur känner de sig idag? De ska inte bara leva med att deras son och bror är Nordens mest hatade man, de ska också leva med att de förlorat sitt eget hemland. För vem bryr sig om dem i denna stund? De måste ha det fruktansvärt!
Allra sist vill jag tända ett ljus för alla offer, alla anhöriga och hela Norges folk.
Vi är med er i denna stund, Norges sak är vår!
Fredagens massaker och terrorbomb har märkt mig, jag känner att jag är chockad. Jag försöker leva som normalt. Men jag upptäcker att jag hela tiden surfar in på VG.no, Aftenposten.no och Nrk.no. Det har fått mmig att börja fundera på vad som är friskt och vad som är sjukt? Hur går man vidare?
I lördagskväll upptäckte jag under en promenad mellan S:t Eriksplan och Karlbergs station att jag är inte ensam. Jag gick på Rörstrandsgatan, en gata som är lite av en pubgata med många utserveringar. Där var stämningen väldigt annorlunda jämfört med en vanlig lördagskväll. Det var tyst, värdigt och en tryckt stämning. Om jag inte hade vetat vad som hänt så hade jag där och då på min promenad ändå förstått att något tragiskt och hemskt skett.
Det gick att ta på stämningen...
Om det känns så här i Stockholm? Hur ska det då vara i Oslo? Jag kan bara föreställa mig hur den mamman och pappan känner sig som sett sin älskade son eller dotter blivit kallblodigt mördad. Något som de också ska leva med resten av sina liv. Jag tänker på alla syskon som förlorat en bror eller syster.
Till sist så kan jag inte låta bli att tänka på monstrets egen pappa och mamma och hans styvsyskon. Hur känner de sig idag? De ska inte bara leva med att deras son och bror är Nordens mest hatade man, de ska också leva med att de förlorat sitt eget hemland. För vem bryr sig om dem i denna stund? De måste ha det fruktansvärt!
Allra sist vill jag tända ett ljus för alla offer, alla anhöriga och hela Norges folk.
Vi är med er i denna stund, Norges sak är vår!
Kommentarer
Trackback
